Westvleteren Abdij St. Sixtus, Westvleteren XII – 5

Plötsligt en dag när jag slösurfade in på min FB-sida såg jag en mytisk och välbekant öllogotyp liksom pressa sig fram mellan pixlarna och poppa rakt ut ur bildskärmen och borra sig in i näthinnan på mig.

Klostret Sint Sixtus i Westvleteren!

Vad gjorde den där?

Logotypen, eller kanske snarare vapenskölden, har funnits sedan 1871 och beskrivs så här på klostrets webbplats:

”The crook : symbol for the abbot’s task as shepherd of his community. The papal keys : refer to Saint Sixtus, pope and martyr in the 3rd century. The palm tree : refers to the verse in psalm 92,13 ‘Ut palma florebit’ (‘the righteous will flourish like a palm tree ’). (in the oldest images of our abbey’s scutcheon there was also a sword, referring to the sword of the executioner)”

Själv minns jag den allra helst från TT:s besök i den soldränkta uteserveringen In de Vrede mittemot klostret en vårdag 2010. Det var en verklig högtidsstund.

Men nu lyste alltså loggan skarpt på Bishops Arms FB-sida på skärmen framför mig. De skulle få in ett par flaskor till puben redan två dagar senare! Jag noterade i almanackan genast.

Frågan jag ställde mig när jag två dagar senare traskade ner till BA på Gustav Adolfs torg var om jag skulle känna samma njutning som på plats i Belgien? Om den mytiska effekten på plats faktiskt går att buteljera eller om jag helt enkelt skulle bli besviken?

Ja, det är nog en fråga som vi kan diskutera i oändlighet men helt klart är att det är nära nog omöjligt att ta till sig enbart ölen när jag till sist får en starkt skummande flaska öppnad framför mig på bardisken och sedan dricker en första andäktig klunk Trappisten Westvleteren XII.

För allt jag redan vet, allt alla hela tiden säger och kanske framför allt det som inte är helt uttalat ger W12 en position som ”untouchable” och en nära nog fullständigt ogenomtränglig mur av upphöjdhet över alla andra inristat i ölhimlens stentavlor.

Inte kan väl lilla jag då säga att ölen i sig inte är värd pengarna och eventuellt bara når upp till en 4a på TT:s amatörpoängskala – Riktigt gott!?

Eller?

Men lugn, jag kan hur jag är vänder och vrider på det eller doftar och smakar mig yr heller inte se någon anledning att inte säga att Westvleteren givetvis är en given fullpoängare.

Det jag istället funderar mest över är vad det egentligen är som skapar en smakupplevelse. Sedan länge har jag övergett tanken på att det bara skulle vara smaken i sig. Det är långt mycket mer än så – och jag tror att närmre just totalkonceptet än med Westvleteren XII kommer jag inte.

Jag har en i sig fantastiskt välsmakande öl. Ett öl bryggt efter ett närmast obegripligt gammalt recept. Därutöver en verkligt begränsad tillgänglighet. Ovanpå det bryggs ölen av en helig grupp gudfruktiga män i en smal munkfalang enbart för att finansiera den religiösa verksamheten på Trappistklostret St Sixtus. Inramningen är helt enkelt perfekt.

En enad värld av ölentusiaster säger dessutom närmast unisont att detta är världens bästa öl. Läs själva på Ratebeer (4,46) eller Beer Advocate (4,65).

På RB skriver gorditoabd från San Diego, California, USA så här om XII:an:

”Bottle shared with HUGE thanks to MrBunn and coyotehunter. Pour is caramel brown, with middling off-white foam and a decent amount of floaters in it. Aromas are rich of grape sweetness and nutty almond dryness. There is a vinegar quality (balsamic?) that gives a sherry like note. Taste is everything from the nose plus awesome butterscotch, walnuts, and a wondrous balance. Yes, expectations were high, but this beer meets the clear mark of the highest quality craftsmanship.”

Så hur ska jag nu då kunna smaka på bara ölen?

Det jag har i glaset är hela historien. Hela myten om världens bästa öl. Det finns inget annat betyg på en sådan här upplevelse än en 5a. Smaklökarna gör helt enkelt bara en liten del av jobbet när allt kommer omkring.

Två filmklipp, med bl.a ett välkänt ansikte från MTV:s tidiga dagar som ciceron, ger en bättre bild av vad det handlar om. Mycket är på flamländska, men en del också på engelska, så jag tror att ni får med de viktigaste av både Trappistordern, klostret, bryggeriet och ölen.

Se och njut.

Visst kände ni igen den skägglöse besökaren från MTV? Om inte kan ni friska upp ert minne av Ray Cokes här 🙂

Så, inklusive minnen från en stekhet cykeltur till Sint Sixtus och In de Vrede och en minst sagt välfylld historia och mystisk dimension är det dags för en egentligen helt omöjlig poängbedömning.

Westvleteren Abdij St. Sixtus, Westvleteren XII får utan ett uns av tvekan en helig 5a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Vilket annat betyg än just himmelskt skulle passa på en sådan här upplevelse?

/Stefan S

~ av Stefan S på 10 mars 2013.