Dugges Ale & Porterbryggeri, Golgata Bitter – 3

Att Dugges kommer från Göteborgstrakten (ursprungligen Mölndal och numera Landvetter) märker kan kanske på flera sätt.

Hur man märker det på ölen har jag inte riktigt fått kläm på ännu. Möjligen att de gärna hämtar inspiration från de brittiska öarna hellre än det stora landet i väster? En gammal göteborgstradition.

Vissa öl har iofs fått rena göteborgsnamn såsom tex Kals Stout och Avenyn Ale medan andra har fått en tydlig släng av den speciella göteborgsordvitshumorn som tex Rudolf Ren Ale.

Golgata Bitter, lanserad som påsköl, är både inspirerad av det engelska och samtidigt hör den tydligt till den andra namnkategorin; ”Goa gubbars” humor

Om det nu inte finns ytterligare ett lager i humorn. Att namnet faktiskt avser ngn sorgesam gatustump i Göteborg som blivit omdöpt till Golgata i folkmun? Precis som huvudkontoret för göteborgs elbolag fått namnet Ellysepalatset eller Scandinavium fått extranamnet Kålleseum.

Det finns faktiskt en lista med sådana göteborgsnamn på Wikipedia – men Golgata är inte med. Är det kanske ngn Go Gubbe som vet?

Systembolaget beskriver Golgata kortfattat så här:

”Maltig, nyanserad smak med inslag av rågbröd, dadlar, örter, ljus sirap, pomerans och hasselnötter.”

Golgata är verkligen en välbalanserad bitter som inte rusar okontrollerat åt något trendigt håll utan bara är väldigt god och bra. Rågbröd, sirap och hasselnötter är med på min lista också och om örterna står för det återhållsamma bittra så är jag med på det också.

Göteborgspostens Thomaz Grehn får vi kategorisera in under kategorin fans efter att ha läst hans text i GP den 23 mars:

”Det är lite trolldryck över det här. Så fylligt, så maltmättat och vörtigt för att vara så alkoholsvagt. Bull´s eye för den som vill ligga lågt med etanolen. Att Mikael Dugge Engström inte bangar för att döpa sina produkter på de mest hiskeliga vis vet vi. Återstår att se hur ölpubliken reagerar på detta lätt blasfemiska namn.”

Den här delen av ölpubliken gillar’t

Nätentusiasterna håller sig dock på mera moderata nivåer av jubel. Beer Advocates recencenter landar på 3.19 i snitt medan Ratebeers stannar på 3,09. Detsamma gäller mig även om jag gärna stryker under på att Golgata är en riktigt stabil och bra bitter. gnoff från Göteborg skriver mera utförligt på RB:

”Clear mahogany color, smallish teal head which leaves lacing on the glass. Mild, sweet, malty, grainy scent. Malty, grainy, bitter, some zest taste. Medium mouthfeel, medium bitterness. Grainy and bitter aftertaste. Nice for a session beer, perhaps the bitterness in the aftertaste could have been a bit less harsh, else very decent indeed.
After rating it I had the beer with my eggs as the tradition for Easter states, at least here. Worked pretty well, but brought out the bitterness even more.
Now with some time to breathe and warm up evern more (started at about 12C) I get some wet tobacco mainly in the scent, but also a bit in the taste. I can see myself drinking a few of these just for chilling.”

Just for chilling var det… Kanske är Golgata ändå inte rätt namn då

Dugges Ale & Porterbryggeri, Golgata Bitter får en rekordeligt bastant 3a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Som ett avbrott från de amerikanska tok-iporna och med bara 4% alkoholhalt är den himmelsk (!)

/Stefan S

Nynäshamns Ångbryggeri, Smörpundet Porter – 4

Ännu en smaklig 25 centilitare från Nynäshamns Ångbryggeri.

Den här gången är det ljuvt lena och runda Smörpundets Porter som har hamnat i rätt förpackning

För visst är det så att stora smaker gör sig allra bäst i lite mindre doser. Så att de liksom lämnar ett litet uns av saknad efter sig som den allra bästa eftersmaken.

Det fanns en tid, för inte allt för länge sedan, då jag tyckte precis tvärtom; att det var snålt att tappa så underbara droppar på så små flaskor när man hade kunnat njuta så mycket längre på en dubbel dos.

Men man lär sig (?) och nu ser jag snarare parallellen till den där känslan jag får när jag får in en tallrik friterade räkor med sötsur sås (vilket iofs händer allt mer sällan) och plötsligt drabbas av insikten varför jag inte ätit detta på ett bra tag.

Det är helt enkelt för mycket!

En 25 centilitare Smörpundet Porter däremot är inte för mycket. Det är istället aningen för lite och därför perfekt för att stilla smaklökarna och lämna just det där unset av saknad efter sig.

Det jag då mest saknar är den lite sträva o humlebeska chokladen, lakritsstinget och den långa fina eftersmaken. Möjligen möjligen är den ngt tunn för min smak.

Systembolagets förnämligt korta beskrivning lyder som följer:

”Smakrik, maltig öl med rostad ton och tydlig beska, inslag av pumpernickel, soja, kaffe, lakrits och nötter”

Jag är med på det mesta även om jag har svårt att få in sojan här. Möjligen den lite rundare japanska sojan men absolut inte den där skarpa salta varianten.

Nynäshamn beskriver Smörpundet själva så här på sin webbplats:

”Smörpundet Porter har fått sitt namn från den lilla hällan utanför Frejas holme i Nynäshamns hamn – stor som ett pund smör. Detta är en överjäst porter med bl.a två sorters chokladmalt som vinner på lagring. En fyllig porter med en härligt balanserad efterbeska. Som alla våra öl är den opastöriserad – och bryggd med omsorg och kärlek.”

Nätentusiasterna, framför allt på Ratebeer, är inte heller den här gången lika entusiastiska som jag. Kanske är det min brist på spetskunskap eller så är det tvärtom spetskunskapens förbannelse – med kunskap i överflöd är det svårare att slappna av, sluta ögonen och bara njuta. Hjärnans vänsterhalva och de analytiska överambitionerna kan ibland dämpa en god upplevelse vilket ju bara är att beklaga om så skulle vara fallet.

Hursom… Beer Advocates förkämpar ger Smörpundet nära nog samma goda betyg som jag. Det blir 3,95 från dem. Ratebeer däremot stannar på 3,65. dreadnord från Castel Volturno i Italien skriver följande om Smörpundet på RB:

”Pours thick and black with a nice big brown head. Nose is big coffee and chocolate with some toffee and nutty notes. Taste is mellow sweet with a bitter bit at the very end. The mouthfeel is smooth and creamy, heavy body and a long finish.”

I mina öron låter det trots allt närmare 4

Nynäshamns Ångbryggeri, Smörpundet Porter får hursomhelst en välförtjänt 4a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Smaken såklart, men också unset av saknad från den lilla flaskan

/Stefan S

Lervig Aktiebryggeri, Brewers Reserve Konrad’s Russian Imperial Stout – 4

Förra gången jag drack en öl från Lervig Aktiebryggeri var det deras utmärkta Brewers Reserve Rye IPA.

Det var också den som satte den definitiva spiken i kistan för fördomen att norsk öl inte håller måttet.

Jodå, jag känner till de otradtitionella kvalitetsbrygderna från förnyarna hos Nøgne Ø som jag dessutom oftast är stormförtjust i. Men ändå…

Norge…

Ni vet, Ringnessyndromet som en slags paralell till Prippssyndromet i Sverige.

Men nu är det slut med såväl Pripps förlamande grepp om den svenska bryggerinäringen som Ringnes konkurrensfrånstötande effekt på den norska.

Utan att vara helt säker på historien så känns det som att Carlsberg först fick känna på de nya tiderna när det danska mikrobryggeriracet startade. Men nu är alltså både Sverige och Norge med på tåget.

Leve de fria entusiastbryggarna i Skandinavien!

Hos just Lervig heter bryggarmästaren Mike Murphy och berättar mer än gärna om hur han hamnade i Stavanger och sina tankar och idéer kring sitt och Lervigs framtida ölbryggande. Här är en intervju i tre delar som jag snappat upp på nätet av ”Die by the beer”:

Del 1:

Del 2:

Del 3:

Så, Norge med Lervig som ett av dragloken är alltså med på öltåget. Är det någon som vet hur det går i Finland?

Nåväl – Lervig Aktiebryggeri Brewers Reserve Konrads Russian Imperial Stout (lååångt namn) – är en underbar Stout med torr fin kaffesmak spetsad med en rejäl dos djup lakritstouch.

Lervig själva beskriver den så här på sin webbplats:

”Konrad’s Stout – er en svært mørk russisk imperial stout, brygget med pilsnermalt, sjokolademalt, karamellmalt, røstet bygg og havre. Humlen er Northern Brewer og Chinook. Alegjær gjør dette brygget veldig tungt og fyldig. Alkoholstyrken er 10,4%.”

På nätet ger ölentusiasterna på Beer Advocate Konrads RIS höga 3,82 i snitt (hittills bara 2 recensioner) och Ratebeer likaså höga 3,72. Vi har alltså att göra med en fining

tiong från Esbo i Finland beskriver Konrad så här på RB:

”Pours pitch black with a tiny white head. Aroma of roasted malts, sweet caramely notes, hints of chocolate and coffee. Taste is sweet and roasty with notes of chocolate, coffee, hints of bitterness and salty licorice. Finish is warming, dry and roasty with hints of licorice and ripe fruits. Quite well balanced imperial stout.”

Lervig Aktiebryggeri, Brewers Reserve Konrad’s Russian Imperial Stout får en saltstänkt 4a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

En Imperial Russian Stout med både kraft och elegans!

/Stefan S

Westvleteren Abdij St. Sixtus, Westvleteren XII – 5

Plötsligt en dag när jag slösurfade in på min FB-sida såg jag en mytisk och välbekant öllogotyp liksom pressa sig fram mellan pixlarna och poppa rakt ut ur bildskärmen och borra sig in i näthinnan på mig.

Klostret Sint Sixtus i Westvleteren!

Vad gjorde den där?

Logotypen, eller kanske snarare vapenskölden, har funnits sedan 1871 och beskrivs så här på klostrets webbplats:

”The crook : symbol for the abbot’s task as shepherd of his community. The papal keys : refer to Saint Sixtus, pope and martyr in the 3rd century. The palm tree : refers to the verse in psalm 92,13 ‘Ut palma florebit’ (‘the righteous will flourish like a palm tree ’). (in the oldest images of our abbey’s scutcheon there was also a sword, referring to the sword of the executioner)”

Själv minns jag den allra helst från TT:s besök i den soldränkta uteserveringen In de Vrede mittemot klostret en vårdag 2010. Det var en verklig högtidsstund.

Men nu lyste alltså loggan skarpt på Bishops Arms FB-sida på skärmen framför mig. De skulle få in ett par flaskor till puben redan två dagar senare! Jag noterade i almanackan genast.

Frågan jag ställde mig när jag två dagar senare traskade ner till BA på Gustav Adolfs torg var om jag skulle känna samma njutning som på plats i Belgien? Om den mytiska effekten på plats faktiskt går att buteljera eller om jag helt enkelt skulle bli besviken?

Ja, det är nog en fråga som vi kan diskutera i oändlighet men helt klart är att det är nära nog omöjligt att ta till sig enbart ölen när jag till sist får en starkt skummande flaska öppnad framför mig på bardisken och sedan dricker en första andäktig klunk Trappisten Westvleteren XII.

För allt jag redan vet, allt alla hela tiden säger och kanske framför allt det som inte är helt uttalat ger W12 en position som ”untouchable” och en nära nog fullständigt ogenomtränglig mur av upphöjdhet över alla andra inristat i ölhimlens stentavlor.

Inte kan väl lilla jag då säga att ölen i sig inte är värd pengarna och eventuellt bara når upp till en 4a på TT:s amatörpoängskala – Riktigt gott!?

Eller?

Men lugn, jag kan hur jag är vänder och vrider på det eller doftar och smakar mig yr heller inte se någon anledning att inte säga att Westvleteren givetvis är en given fullpoängare.

Det jag istället funderar mest över är vad det egentligen är som skapar en smakupplevelse. Sedan länge har jag övergett tanken på att det bara skulle vara smaken i sig. Det är långt mycket mer än så – och jag tror att närmre just totalkonceptet än med Westvleteren XII kommer jag inte.

Jag har en i sig fantastiskt välsmakande öl. Ett öl bryggt efter ett närmast obegripligt gammalt recept. Därutöver en verkligt begränsad tillgänglighet. Ovanpå det bryggs ölen av en helig grupp gudfruktiga män i en smal munkfalang enbart för att finansiera den religiösa verksamheten på Trappistklostret St Sixtus. Inramningen är helt enkelt perfekt.

En enad värld av ölentusiaster säger dessutom närmast unisont att detta är världens bästa öl. Läs själva på Ratebeer (4,46) eller Beer Advocate (4,65).

På RB skriver gorditoabd från San Diego, California, USA så här om XII:an:

”Bottle shared with HUGE thanks to MrBunn and coyotehunter. Pour is caramel brown, with middling off-white foam and a decent amount of floaters in it. Aromas are rich of grape sweetness and nutty almond dryness. There is a vinegar quality (balsamic?) that gives a sherry like note. Taste is everything from the nose plus awesome butterscotch, walnuts, and a wondrous balance. Yes, expectations were high, but this beer meets the clear mark of the highest quality craftsmanship.”

Så hur ska jag nu då kunna smaka på bara ölen?

Det jag har i glaset är hela historien. Hela myten om världens bästa öl. Det finns inget annat betyg på en sådan här upplevelse än en 5a. Smaklökarna gör helt enkelt bara en liten del av jobbet när allt kommer omkring.

Två filmklipp, med bl.a ett välkänt ansikte från MTV:s tidiga dagar som ciceron, ger en bättre bild av vad det handlar om. Mycket är på flamländska, men en del också på engelska, så jag tror att ni får med de viktigaste av både Trappistordern, klostret, bryggeriet och ölen.

Se och njut.

Visst kände ni igen den skägglöse besökaren från MTV? Om inte kan ni friska upp ert minne av Ray Cokes här

Så, inklusive minnen från en stekhet cykeltur till Sint Sixtus och In de Vrede och en minst sagt välfylld historia och mystisk dimension är det dags för en egentligen helt omöjlig poängbedömning.

Westvleteren Abdij St. Sixtus, Westvleteren XII får utan ett uns av tvekan en helig 5a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Vilket annat betyg än just himmelskt skulle passa på en sådan här upplevelse?

/Stefan S

Brooklyn Brewery, Local 1 Ale – 4

En flaska som stått ett bra tag i ölförrådet och lockat på uppmärksamhet nu är den vackert höga och reliefprydda Brooklyn Local 1 Ale.

Vacker och hög med en strikt grafisk etikett och krönt på toppen med en fastvajrad champagnekork får den mig att hoppas på friska och fräscha smaker.

Brooklyn Brewery skulle jag säga håller så gott som alltid stilen, och så är det även här.

En stor anledning är deras välkända bryggarmästare Garrett Oliver som nu hunnit med att hålla den positionen i 19 år, sedan 1994.

I Local 1 har han bryggt en underbart djup, fyllig och apelsinhonungssöt Ale med stil och finess! Eller en Belgian inspired Strong Golden Ale som Brooklyn själva benämner den på webben.

Champagnekorken på toppen av flasken är allt annat än bara en vacker utsmyckning utan en helt naturlig del av bryggningsprocessen av Local 1. Den är nämligen helt och hållet jäst på flaskan och hade alltså aldrig klarat sig utan vajerförstärkning. Från samma process kommer såklart även en hel del av de djupa, speciella och komplexa smakerna.

Jag är helt klart imponerad av resultatet och njuter i fulla drag. En Ale som är klart mycket mer än en Standard Ale. Visst har den starka Belgiska anor från jästen men smakerna sträcker sig långt mer söderut än så, nämligen ända till Mauritius där man varit och hämtat det extra smakfulla råsockret

En sak som Garrett gjort sig speciellt känd för genom åren är hans föreläsningar om att välja rätt öl till rätt mat. Och kanske då allra helst rätt öl till rätt ost!

På Brooklyns webbplats finns mängder med filminslag om bryggeriet ur alla tänkbara vinklar. Här är ett filmklipp där han tillsammans med en osthandlare i NY ger exempel på just öl och ostkombo. Se, njut och inspireras:

Men tillbaka från osthimlen igen och åter till Local 1 – Garrett och Brooklyn beskriver den så här:

”In Williamsburg, Brooklyn, we forge barley malt and hops from Germany, aromatic raw sugar from Mauritius and yeast from Belgium into our latest beer, Brooklyn Local 1. Behind the full golden color you’ll find an alluring aroma, a dynamic complex of flavors, Belgian flair, Brooklyn fortitude and a dusting of our special yeast. To create this beer, we use the old technique of 100% bottle re-fermentation, a practice now rare even in Europe. It gives this beer a palate of unusual depth.”

Både klassiskt hantverk, finess i valet av råvaror och kryddat med lite exotisk touch. En läcker kombination i en finfin utveckling av en klassisk Ale.

Jag bjuder på en extra visning av tillverkningen och buteljeringslinan av Local 1 hos Brooklyn med champagnekorkar och allt och givetvis med den självklara och bästa guiden som finns tillgänglig – Garrett Oliver:

Nog med reklampauser och mera rakt på upplevelsens kärna – själva ölet.

Systembolaget beskriver Local 1 på sitt kärnfulla sätt så här:

”Mycket fruktig doft med inslag av aprikos, honung, jasminris, ljust bröd och citrus. Nyanserad, mycket fruktig smak med inslag av aprikos, honung, knäckebröd och mandarin. Jästfällning.”

Mmmm, gott gott. Men hur jasminriset dök upp här får jag fundera vidare på.

På nätet läser jag att Local 1 också gör ett gott intryck. Beer Advocates livsnjutare svingar sig över 4-strecket och ger den 4,13 i snittbetyg medan RateBeers likasinnade stannar på 3,67. Gott så

Jag väljer chinchill från Upstate, SC, USA på Beer Advocate för en längre utläggning om doft och smak:

”750ml bottle served in a St. Bernardus snifter.
Plenty of pressure is apparent when removing the cork, but the bottle was well behaved (no faoming), as was the clearly effervescent pour which raised a well proportioned head. The head had good retention and left excellent lacing. The beer is a hazy,light honey hue. An exceptionally appealing looking brew.

Aroma: fine fruity and floral layers with spicy yeast notes in the background. Nicely complex smell that has less banana and clove than the stereotypical Belgian pale ale. Hints of pear and other fruits mix with bready notes from the malts.

Flavor: Excellent sweet/bitter balance with a light tartness in the finish. Some yeast spiciness and herbal hops in the background. Hints of citrus peels, tropical fruits, banana, white pepper and biscuits in an exceptionally well-crafted mix.

Mouthfeel: medium bodied with ample soft effervescent carbonation. ABV partly hidden, although there is a very light burn on my sensitive tongue, and some warming after swallowing. Perfect dryness in the finish.

O: All aspectws of this beer come together to create a really superb ale. Drinkability is exceptional, and I was happy to have this 750ml bottle to myself. … and happy to have bought a few more at the same time to share with others at a later date.”

Brooklyn, Local 1 Ale får en fullständigt glasklar 4a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Glasklar på grund av gediget hantverk toppat med det där lilla extra som gör en god öl värd att vänta på… och nära nog livet värt att… nja :-/ Men riktigt bra är den

/Stefan S

South Plains Brewing Company, RIP (Russian Imperial Porter) – 5

Ännu en lokal öl har nått mitt kylskåp och även den här gången är jag golvad med ett brett leende på läpparna.

Mmmmmm

Än en gång besannas också uttrycket ”att inte gå över ån efter vatten” med råge. Sist var det iofs en bit utanför ”stan” som jag hittade Brekeriet och deras Roken så kanske man kan säga att ån har kommit än närmare här

South Plains Brewing Company är ett bryggeri som har haft den goda smaken att slå ner sina bryggarpannor mitt i stan där jag bor.

Närmare bestämt i en gammal korvfabrik (!) på Norbergsgatan 24.

Själva beskriver South Plains området där de har smällt upp sin bryggeriutrustning och hela sitt gedigna och välsmakande hantverkskunnande så här:

”The brewery is based mainly around a 1150 liter mash tun a 1200 liter stainless steel brew kettle and three 900 liter fermentation vessels located in and old sausage factory, surrounded by the multi-cultural liveliness in the southern industrial part of Malmö, where producing highly expressive handcrafted ales will go hand-in-hand with the expressive neighborhood, accompanying the bread, confectionery and gasoline smells with aromas of green hops, fresh water, quality malt and lively yeast.”

Innan jag fick ögonen på South Plains har de bryggt en APA som de säger har en typisk välhumlad amerikansk västkust stil med både persiko-, citrus- och karamelltoner. Det låter helt enkelt som att jag får ta mig en närmare titt på bryggeriet i sin helhet inom kort!

Surfar jag vidare på webben hittar jag ett riktigt informativt och bra filmreportage från South Plains på Sveriges Bryggradio. En för mig ny men riktigt, riktigt trevlig bekantskap. Titta på klippet här och njut av entreprenörandan och den uppenbara kärleken till gott öl

Ett riktigt charmigt reportage om en härlig och charmig kille; Jeffrey Scott Brown. Eller vad säger ni?

Men åter nu till det jag har i glaset – deras RIP som de skriver följande om på sin webbplats:

”New year = new beer (on the shelves)

South Plains Russian Imperial Porter is Jeffrey Scott Browns latest creation, a strong black beer with brown hues best served cool in a brandy-snifter. This rich porter is the total opposite of your average bland beer and should be enjoyed accordingly. With respect and moderation, with thought and genuine pleasure.”

Och det är precis det jag gör… Jag njuter i fulla drag med en god portion respekt för bryggarmästare Jeffrey Scott Browns hantverkskunnande med små, små återhållsamma sippar blandat med djupa doftdykningar i det helt underbara ölet. Det är nära nog överväldigande fullproppat med smak – men helt enkelt vansinnigt gott!

Det här är en porter som jag önskar att jag kunde hämta ut ur ölförrådet i obegränsade mängder (nu finns det en – säger en – flaska som står på lagring för att om möjligt bli ännu bättre… eller smoother and smoother som utlovas på etiketten). Den är redan bra – men smoother – ahhh

Om själva smakupplevelsen skriver Jeffrey:

”South Plains ”RIP” is based on an old recipe by Jeffrey Scott Brown, striving towards a full-bodied, rich and silky smooth black beer where generousity goes hand-in-hand with subtile complexity delivering notes of chocolate, coffe, vanilla, dried fruit and fine liquor. Because of the beers high alcohol and overall potency you might want to age this beer from a couple of months up to a year. Best served between 8-12 celsius in a snifter.”

Och snifter it is

Jag håller lätt med om Jeffreys beskrivning av dofterna och smakerna där jag känner att chokladen dominerar doften medan mörk frukt, en lätt vaniljtouch och ”the fine liquor” blommar ut i smaken.

En pärla tycker jag att det är hur som helst

Nätentusiasterna har börjat hitta RIP men det är bara RateBeer som har fått ihop recensenter som faktiskt har tyckt till. Genomsnittsbetyget blir lite väl blygsamma 3,34 men smaken är som… ja, ni vet. Kanske tycker man att det är lite för mycket av alla smaker som ”Portersteken” gör på sin blogg eller så gillar man den inte lika bra som jag av något annat skäl. Välj själva – men testa först

hirigalzkar ifrån Stockholm skriver så här om RIP på RB:

”Pours black with a latte coloured head. Nice portersque sourness in aroma. Also toffee and licorice. Taste has got notes of licorice, coffee beans and vanilla. I like how this beer is a porter and not an imperial stout… as many imperial porters tend to be.”

Lite korthugget men ändå kärnfullt och med allt väsentligt inramat på ett bra sätt.

South Plains Brewing Company, RIP får en tillkämpad 5a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

5an är inte helt glasklar. Men RIP ger mig sådana vällustkänslor tillsammans med ett smärre glädjerus över att en så engagerad och anspråkslös bryggare gör så potent öl precis runt knuten. Det slår an många strängar

/Stefan S

Weihenstephaner Hefeweissbier. Alkoholfrei vs 5,4% – 2/3

Ibland passar det sig inte att dricka öl med alkohol i vardagen av olika skäl och då vore det naturligtvis bra med en riktigt bra alkoholfri variant.

Men finns det?

I somras var jag bilförare en kväll då vi var bortbjudna till ett par vänner utanför kollektivtrafiksräckvidden och fick en positiv överraskning.

Det var Weihenstephaners klassiska Hefe Weissbier, men ”helt” utan alkohol (0,5%), som stod för den.

Det var en skön, ljum sommarkväll på en härlig uteplats i Östergötland med god mat, goda vänner och en öl som var välkyld.

Förväntningarna var helt klart låga på just ölen och se… det funkade alldeles utmärkt för mig. Ölen var helt OK, jag log och jag njöt inte bara av kvällen. Utan också av ölen – mot alla odds

Så, nu lite senare tänkte jag mig att testa likheterna och skillnaderna mellan Weihenstephaners ”original” Hefe Weissbier genom att hälla upp varianten med 5,4% alkohol i det ena glaset och den helt alkoholfria i det andra.

Tidigare har jag testat Brew Dog Lager 77 i två versioner mot varandra. Jag tänkte att jag skulle se hur svårt det var att skilja mellan folkölsversionen och den riktiga lagern. Det var inte busenkelt men inte heller speciellt svårt.

Systembolaget slår naturligtvis gärna ett slag för alkoholfria eller alkoholsvaga öl:

Under rubriken ”Alkoholsvag öl på frammarsch” skriver de bl.a:

”Alkohol anses vara en viktig smakbärare i öl men är långt ifrån så nödvändig som man kanske först tror. Öl med en lägre alkoholhalt kan vara överraskande fylligt och smakrikt. I och med att vi blir mer medvetna om alkoholens effekter på vår hälsa så ökar även intresset för alkoholsvaga och alkoholfria ölsorter. Har man provat alkoholfri öl för några år sedan och blivit besviken bör man ge den en ny chans.”

Nå åter till dagens öltest. Att skilja på den helt alkoholfria Weihenstephaner mot den klassiska Weissbieren är naturligtvis enkelt. Men ska den alkoholfria versionen stå sig över huvud taget i ett jämförande test på lika villkor?

Spännande? Icke :-/

Skillnaden är på tok för stor för att det ska vara en jämförelse av två snarlika öl så det blir istället ett resonemang kring svårigheten att göra alkoholsvaga eller helt alkoholfria öl med OK smak.

För det har faktiskt Weihenstephaner lyckats med. Den alkoholfria varianten är helt OK som tex måltidsdryck. Är den tillräckligt kall, precis som i somras, klarar ölen sig undan som bilförardricka under en go kväll med ngn av vännerna. Inte illa ändå

Weihenstephaner Alkoholfrei är inte tokig och påminner helt klart om storebror. Citrustonen med det lilla clementinstinget finns där absolut men när jag jämför… Nej, djupet i både smak, maltsötma och humlebeska kommer först när jag byter glas till 5,4-an.

Den alkoholfria varianten har kvalitéer för sitt ändamål men saknar nära nog allt smakdjup och känns lika långgrund som att bada i Tylösand. Man går och går och går… men kommer nästan aldrig till djupare vatten än upp till knävecken (kanske orättvist mot Tylösand, men det gäller för Weihenstephaner Alkoholfrei )

Systembolaget beskriver den alkoholfria lillebrodern till Hefeweissbier så här:

”Kryddig, något syrlig, jästaromatisk smak med inslag av citronpastill, nejlika och bröd.”

Vilket stämmer rätt så bra med vad jag tycker.

På nätet skriver ölentusiasterna också att Weihenstephaner Alkoholfrei håller riktigt bra utifrån förväntningarna på en alkoholfri öl. Beer Advocate hissar upp den till hela 3,11 i snittbetyg och Ratebeer ger den hyggliga 2,48.

På RB skriver ClubGonzo från Bergen, Norge så här vackert om Hefeweissbier Alkoholfrei:

”Pours a hazy dark orange body with a big cloudy, ”proper-hefeweizen” head retention. Nose is sweet banana tones, grains, strong clove and hints of citric peel and pepper. Though a bit more faint than the usual weizen, this sure smells like the real thing. Taste is light malt and wheat tones which come out in a cereal-like sweet way, with hints of citrus and bread crumbs. Surprisingly full (medium) body and a slightly fizzy carbonation, which adds to the freshness in a very successful way. Despite a bit thinner taste-wise, this really is a great non-alcoholic beverage – very close to a real hefeweizen and weighing in at an impressive 0,5 % ABV. One of the really good ones in the genre. *applause* ”

Banan ser jag återkommande i flera recensioner så där får jag sniffa om igen och upptäcka vidare.

Helt klart är dock att den alkoholfria varianten imponerar och överraskar de flesta positivt. Inklusive mig

Weihenstephaner Hefeweissbier, Alkoholfrei får en överraskande 2a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Överraskande positiv utifrån lågt ställda förväntningar… men ändå Hur som helst en strålande bilöl!
(Originalvarianten får en glasklar 3a)

/Stefan S

PS! Titta också på testet av alkoholfria öl som Allt om mat gjorde 2010. Segraren hette Weihenstephaner, fick 5 av 5 möjliga poäng med följande motivering:

”Friskt veteöl med lätt krydda, inslag av citrus och nästan ingen beska alls. Mycket lättsamt och fräscht.”