Walhöll Brygghus, Ask, Embla & Valkyria – 3

När jag först hittade Walhöll Brygghus i SB:s sortiment på webben och förstod att de var ifrån Söderbärke så vaknade såklart min nyfikenhet.

Söderbärke som för TT:s del för alltid är förknippat med den finfina ölfestivalen SMÖF skapar omedelbart total uppmärksamhet och höga förväntningar.

Själva var vi på plats i Söderbärke 2011 och det finns en reserapport här på TT-bloggen: Tour Trappist sammanfattar Söderbärke Mikro Öl Festival, SMÖF, 2011 – 5.

Så… det blev utan någon som helst tvekan direkt attack på beställningsknappen 🙂

Under tiden som jag väntade på att flaskorna skulle komma hem till mitt hus-SB i Norrköping grävde jag efter mer fakta på webben. Och givetvis har Walhöll en snygg och informativ webbsida.

De beskriver till att börja med sig själva precis som mina associationer har gått:

”Vi är ett hantverksbryggeri i Söderbärke med smak för det goda.
Söderbärke är som bekant mikrobryggarnas heliga ort i och med SMÖF – Sveriges häftigaste ölfestival. Efter några år som hembryggare tyckte vi att det var dags att Söderbärke fick sitt eget mikrobryggeri”.

Fint så. Ett gäng ölördar från sveriges ölmecka som bryggt hemma ett tag och nu vill dela med sig av sina brygder till de de kallar ”ordinary people”.

Lovande och intressant. Och med halva den fornnordiska mytologin som PR maskineri med små mikrofaktatexter på etiketten om de gamla gudarna..

Jag letade vidare på webben, läste lite recensioner och omdömen och fick förstå att jag nog inte skulle förvänta mig några stordåd eller nya favoritöl. Här fanns, läste jag, goda ansatser och ambitioner men att ölerna stundtals inte var helt färdigarbetade eller i tillräcklig smakbalans.

Så, förväntningarna var verkligen modesta när leverans-SMSet från SB blinkade till i telefonen ett par dagar senare.

Och det var nog bra med en viss förväntningsdämpande beredskap. För ölen föranledde vare sig vågen eller några hysteriska glädjeskutt från min sida. Så här tyckte jag:

# Ask – var den spretigaste och bjöd på något sätt på två parallella smakspår i samma glas. Både toksött och örtkärvt, lent fruktigt och ettrigt beskt. Den röda tråden i Ask har helt enkelt en annan färg, eller kanske två. (RB: 3,4)

SB tycker följande om Ask:

”Maltig smak med tydlig beska, inslag av aprikos, knäckebröd, honung, örter och apelsinskal”.

# Embla – var mer i balans men saknade istället tryck i smakerna. Den var både knäckig och maltbrödig men framförallt tunn, på gränsen till simmig. Trist. (RB: 3,34)

SB skriver så här om Embla:

”Maltig smak med tydlig beska, inslag av torkade fikon, aprikosmarmelad, örter och apelsinskal”.

# Valkyria – en Californa Common med en mörkare och fylligare maltkaraktär än vad jag hade förväntat mig (jag får helt enkelt läsa på kring CC/Steam beer stilen). Här finns både sirap, kola och knäck, men återigen utan skärpa o tryck. (RB: 3,22)

Och om Valkyria tycker SB slutligen följande:

”Maltig smak med liten sötma, inslag av kakao, kavring, torkad frukt och mörk sirap”.

Valkyria är den av de tre som mina smaklökar uppskattade mest, även om vännerna på RateBeer med minsta möjliga marginal tycker tvärtom, och som SaintMatty från Uppsala beskriver så här på RB:

”Murky brown with a foamy head. Sultanas, caramel and biscuity malt in the aroma. Biscuity, earthy and fruity taste with raisins, earthy hops and chestnuts detected. The finish is earthy and slightly sour”.

SaintMatty ger Valkyria 3,2p.

Så, sammantaget är det fortfarande en bra bit kvar för Walhöll och deras öl innan de når upp till den kultnivå som orten Söderbärke och SMÖF satt. Men jag ger dem gärna lite tid. Starskottet har ju nyss gått.

Walhöll Brygghus, Ask, Embla & Valkyria, får en svag och trevande 3a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Ask drar ner, Embla är blek men OK och med Valkyria skapas förhoppningar om en trevlig framtid. Och jag hänger gärna med.

/Stefan S

Brouwerij St. Bernard, St. Bernardus Tripel – 4

Möjligen är den något för fruktig för att vara en stilrepresentant för de belgiska triplarna, men den är rasande god och får gärna inta den positionen vad mig anbelangar. Stilbenämningar och klassificeringar är ju hur som helst bara av akademiskt intresse – och sådant sätter vi inte så vidare värst högt inom TT 🙂

Just den här flaskan var en av godsakerna i midsommarlådan från Belgoklubben. En första flaska är tömd sedan länge så idag sitter jag och njuter av den andra flaskan samtidigt som jag rundar av den första lite sena men riktigt goa semesterveckan. Ingen dum kombination alls om jag får säga det själv.

Men nu till innehållet i glaset framför mig.

Bryggeriet St. Bernard har varit igång sedan 1946 och brygger, som de själva beskriver det, blonda och mörka klosteröl. Med gatuadressen Trappistenweg 23 i Watou skulle man såklart lätt kunna förledas att tro att det handlar om ett Trappistkloster och att de tillhör den exklusiva skaran som brygger Trappistöl, men så är inte fallet.

Det skulle kanske gett ölet en  mysticism som extra krydda, men det behövs inte, det är gott som det är. (Men titta på filmerna här i inlägget så kommer ni att få se en Trappistkoppling som ändå gör ett rejält och prestigefyllt avtryck)

Se filmen från bryggeriet och andas in känslan och dofterna allt ifrån St. Bernards egen humleodling, som tydligt återkallar mina egna minnen från TT:s cykelturer 2010 mellan humlerankorna på åkrarna runt Oostvleteren, till den färdiga upphällda ölen.

Väl i glaset njuter jag för fullt av en skönt sötbeskbalanserad Tripel med en omisskännlig Belgojästknuff. Här är proppfullt med fruktsmaker som apelsin, banan, aprikos, clementin… och en liiiten nypa frisk citrus. Malten bara finns där i bakgrunden som en trygg bas och humlen nyper till precis när de söta smakerna har klingat av. Men det är ju just den där jästknuffen som gör att jag gång på gång återvänder till de belgiska dropparna hellre än till några andra.

Låt oss se vad andra ölnjutare har att säga om det. Jo, RateBeers tyckare ger den 3,8 i snittbetyg och Beer Advocates hela 4,23. Här är jag nog faktiskt helt överens med tyckarkollektivet på det hela taget.

På RB skriver felip989 – São Paulo, Brazil, följande:

Golden with a big persistent white head. Aroma is yeast, fruity (mango, peaches, oranges, bananas), caramel, biscuit and some herbal and floral notes. Taste is also fruity (apples and pears), bread, biscuit, honey, yeast and some light alcohol and earthy bitterness. Light bittersweet aftertaste. Awesome beer!

Awesome it is 🙂

Och jag kan inte undanhålla er ett skönt filmklipp av den gamle MTV-VJ:n Ray Cookes där han besöker St. Bernardus och bl.a. reder ut likheterna mellan Westvleteren 12 och St. Bernardus 12.

Brouwerij St. Bernard, St. Bernardus Tripel, får en helgjuten 4a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Ska jag vara bara ett uns generös så drar den där 4an snarare uppåt än nedåt. Så, köp, drick och njut 🙂 Och tack Belgoklubben.

/Stefan S

Trappistenbrouwerij De Kievit, Zundert Trappist – 4

Det finns en ny Trappist i stan’ 🙂 Eller ja, ny och ny. Zundert har nu funnits ett tag men det är först nu som den har letat sig fram till mitt TT-glas. Och det gillar jag, skarpt.

Jag räknar nu till inte mindre än tio aktiva Trappistbryggerier jämfört med de sju som jag sedan länge lärt mig på mina…. ja, sju fingrar 🙂

Det antalet är så väl inarbetat och rejält ingrott att jag tom har valt lösenordet 6B+1NL till vissa webbapplikationer för att närmast tatuera in kunskapen i de grånande cellerna.

En kunskap som nu alltså är, precis som undertecknad, aningen daterad 😉

Jag googlar in på Wikipedia och knappar in ”Trappistöl” och får fram en snustorr men tillräckligt faktabaserad, effektivt kort artikel. Där listas fortfarande 6 belgiska Trappister, men numera 2 holländska, en österrikisk och en amerikansk.

Det är alltså bara att lära om och lära nytt. Så här ser nu den dagsaktuella och kompletta Trappist-listan (missa inte att klicka på länkarna) ut:

• Belgien: 1. Achel, 2. Chimay, 3. Orval, 4. Rochefort, 5. Westmalle och 6. Westvleteren
• Holland: 1. La Trappe och 2. Zundert
• Österrike: 1. Stift Engelszell
• USA: 1. Spencer

De flesta av de här sköningarna har jag hunnit med att njuta, några av dem på plats i Belgien och kanske allra goaste minnet är från uteserveringen på In de Vrede intill klostret Abdij St. Sixtus som brygger Westvleterens sällsynta och eftertraktade droppar. Via länken på Westvleteren ovan hittar ni bl.a ett filmklipp från TT:s cykeltur till In de Vrede sommaren 2010 och Chimay-länken leder på samma sätt till ett filmklipp från vår Chimay-årgångsprovning på kultbaren Kulminator i Antwerpen.

Det är numera, efter Zundert, endast Spencer kvar på ”att prova-listan”.

Men nu är det alltså Trappistenbrouwerij de Kievit som brygger Zundert på Abdij Maria Toevlucht som finns i glaset framför mig. Och det är gott.

Systembolaget beskriver det på sitt kortfattade faktoida sätt så här:

”Nyanserad smak med liten sötma, inslag av torkad frukt, ljus sirap, kryddor, mörkt bröd och pomerans”

Jag håller med i stort men tycker nog att Zundert har mer än liten sötma. Men det är positivt. En Tripel med Dubbelbocksinfluenser typ.

Ölentusiasterna på RateBeer ger Zundert 3,51 i snittbetyg medan de likasinnade på Beer Advocate väger in den på 3,75. Aningen snålt ifrån båda tycker jag.

Marduk ifrån Tallinn ger den 3,4 på RB med den här beskrivningen:

”Deep dark amber color. Huge size, yellowish beige head, stays. Caramel, touch of burnt plastic, alcohol, grains, mild spicy hops in aroma. Sweet, caramel, yeasty, roasted malts in taste. Sweet caramel in aftertaste. Smooth mouthfeel. Spicy hops and alcohol in late aftertaste. Medium body. Somewhat crisp mouthfeel”

Återigen håller jag med i stort – men bränd plast! Var i allsin dar hittar Marduk den smaken? Hjälp mig någon därute med att reda ut det om ni kan. För mig är Zundert rakt igenom en riktigt härlig upplevelse av djup varm maltsötma, komplexa jästsmaker och en nypa örtbeska som både balanserar och gör Zundert mer intressant än genomsnittstripeln.

Real Ale Craft beer som jag inte är så bekant med (ännu) får sista ordet om den här sköna Trappisttripeln i en lagom engagerad och positiv på gränsen till säljig men sevärd videorecension på YouTube

Vad tycker då jag. Jo, jag gillar’n skarpt och beskriver Zundert så här på Untappd begränsade utrymme:

”En djupsöt ny Trappisttripel fylld m sirapshonung, antydan till apelsin o dadlar, vänlig men distinkt örtbeska o lång skön småspritig e-smak”

Trappistenbrouwerij De Kievit, Zundert Trappist får en riktigt stark 4a på TT’s amatörpoängskala 1-5:

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Att få uppleva nya Trappister är en dubbelbottnad njutning. Riktigt god öl samtidigt som mystiken kring de heliga brödraskapets sällsynta droppar späs ut i vardagsbrusets mångfald. Ack vilka problem 🙂

/Stefan S

Brooklyn Lager, Flaska vs Burk Ⅱ – skillnad eller inte?

Så har det då skett. Den envisa och möjligen något dumdristiga utmaningen att känna skillnad på Brooklyn Lager på flaska och burk i en blind triangeltest har genomförts. Och resultatet… Ja, jag håller lite på det och beskriver först hur jag genomförde hela provningen den här gången.

Det har gått en tid nu sedan jag i ett första försök att med alla sinnen, och i en helt öppen provning försökte hitta skillnader mellan smaken på ölen som jag själv hällt upp ur flaskan respektive burken. Och som ni kanske minns, läs annars förra blogginlägget ”Brooklyn Lager, Flaska vs Burk I – skillnad eller inte?”, så tyckte jag att jag fick korn på en liten men tydlig skillnad.

Frågan jag självklart stod kvar med var: inbillar jag mig att det finns en skillnad i smak bara för att jag vet att ölen hällts upp ur två olika förpackningar och att jag har så benhårt och kanske prestigeladdade förutfattade meningar om antik burkbismak att jag helt enkelt hittar på och känner skillnader i min gom som egentligen inte finns i verkligheten. Att jag fuskar, fabulerar eller sitter fast i min hjärnas historiska minnes allé?

Det finns bara ett sätt att kolla detta – testet måste göras igen. Den här gången helt utan ledtrådar, utan att jag vet vilken öl som är upphälld ur flaska eller burk, utan andra intryck än syn, doft och smak.

Med respekt för att jag aldrig gjort eller ens är riktigt säker på hur en blind triangeltest ska genomföras gav jag mig först ut på webben för att hitta exempel.

Och innan jag fick korn på triangeltestmetoden så hittade jag, som jag också skrev om i förra inlägget, en artikel på sajten ”Drink Craft Beer” där testpersonen fick två anonyma glas presenterade för sig med samma öl men från olika förpackningar. En möjlig och intressant testvariant.

Och det finns fler varianter såklart och i mitt letande hittade jag tex den här underhållande och filmade testen där tre vänner försöker sig på att rangordna ett antal öl, från BUD light till Flying Dogs Under Dog Atlantic Lager, från den de gillar minst till den de gillar mest.

Förväntningen är att Hantverksölen ska hamna i topp såklart – men se själva, detta är inte helt lätt 🙂

Och så hittade jag så en triangeltest, utförd av två balanserade och till synes kunniga och rutinerade gentlemän från webbsajten Basic Brewing som fick mig på spåret för hur jag ville göra min test.

Just detta testet gick ut på att se om testpersonen kunde avgöra vilket utav glasen som skiljde sig från de övriga två utan att direkt veta vad som var den verkliga skillnaden. Något jag ju ville undersöka. Men här hade jag nu grundprincipen för mitt test.

En variant, beskriven med glimten i ögat, där testpersonen skulle skilja på Coke och Pepsi gör just detta. Jag hittade den på bloggen Synthetic Remarks och stjäl helt enkelt den dimensionen därifrån 🙂

Så, för att undersöka om jag kunde känna någon skillnad på ölen som hällts upp ur en flaska eller en burk satte jag upp mitt eget triangeltest såhär:

1) Jag ställde snyggt och prydligt upp tre glas på köksbordet framför en lapp med siffrorna 1-3 tydligt nedpräntade.

Bredvid ställde jag en burk och en flaska alldeles nyöppnade, klara att hällas upp i glasen.

2) Dags för mig att dra mig undan till ett annat rum i lägenheten och lyssna på ganska hög musik för att varken se eller ens höra några upphällningsljud när min sambo, med instruktionen att slumpvis hälla upp antingen burkens eller flaskans innehåll i två av glasen och den andra förpackningen i det sista, fyllde de tre glasen med Brooklyn Lager.

3) När samtliga tre glas var upphällda ställde hon undan flaskan och burken för att jag inte skulle kunna se vilken förpackning som hade minst öl kvar och väntade också en liten stund på att skumkronorna skulle sjunka ner.

4) Därefter förkunnade hon att det nu var dags att göra entré i köket igen för att skrida till verket och dofta, granska och smaka mig fram till vilket glas som innehöll burk- respektive flasköl. Upp till bevis helt enkelt 🙂

Och det var inte lätt. Och jag kände både stress, osäkerhet, övertygelse, tveksamhet, beslutsamhet, uppgivenhet, självsäkerhet, otillräcklighet, hopplöshet… ja, ni förstår… Jag kastades helt enkelt mellan hopp och förtvivlan, mellan att ena stunden känna mig säker till att i nästa känna mig helt vilsen. Jag var utan tvekan ute på mycket mycket tunn is…

Ungefär såhär vacklade mitt resonemang fram:

– Utseendet: Var det inte lite skillnad i skummet, även om nu skumkronan sjunkit ner? Borde det bli mer skum när man häller ur burken? Syns det isåfall även efter att skumkronan försvunit? Visst ser glas 3 lite annorlunda ut här? Mer slät skumyta? Är det den som är burken och de övriga två flaskan?

– Doften: Alla tre doftar otroligt lika. Det är sirap, hö, honung, grönsaker och möjligen en liiiite varierande örtighet. Glas 1 sticker ut en gnutta i det avseendet. Men hur säker är jag på det? Tja, knappast alls…

– Smaken: Det var här jag började hitta vissa skillnader, eller? Än var det det ena glaset som stack ut än var det det andra… Den är rätt tunn, har en viss sötma och så är det det här med beskan. Visst känns den aningen mer metallisk eller stickörtig i två av glasen? Och känner jag inte en gnutta mer fruktighet och kanske en aning honung i sötman i ett av dem?

Jag tror att jag har ett resultat. Men… säker är jag långt ifrån. Att sippa på de olika glasen i jakt på likheter och olikheter gör att den ena teorin avlöser den andra om beska, sötma, vass örtighet, metallisk surhet och… vad skiljer egentligen vass örtighet och en viss metallisk bismak? Jag provar igen och… nej, det stämmer inte… jo, men kanske ändå…

Jag sippar på det ena glaset och jämför med det andra och till slut börjar de gyllene dropparna att ta slut. Samtidigt flyter smaker och dofter samman i en enda röra och ett tag tycker jag att Brooklyn Lager är rätt så obehaglig på det hela taget.

Lappen med de tre siffrorna och orden Burk och Flaska efter varje siffra åker fram och det är dags att ringa in mina svar. Efter ett lönlöst försök att strukturera mina anteckningar och verkligen hitta tydliga skillnader så blir det till sist, som så ofta, magkänslan som fäller avgörandet. Jag ringar in mina svar.

1: Flaska
2: Burk
3: Burk

…och jag går in till min sambo och vill höra de rätta svaren.

– ”Nej, jag vill se lappen först” är hennes hårda svar, hon ler lite skevt och ser allmänt lurig ut. Det här ska göras rätt och odentligt så att jag inte har någon som helst chans att ändra mig när jag anar hennes svar. Hon tittar upp.

– ”Jodå, du har satt alla rätt” 🙂

Otroligt! Jag fixade att sätta både vilka glas som avvek OCH vilka som var flaska respektive burk. Otroligt!

Givetvis är jag helnöjd med detta och givetvis känns det som att jag lite grand har visat både för mig själv och kanske er som läser att där finns en skillnad på smak när ölen har förvarats i en aldrig så modern och beklädd burk. Men jag är ödmjukare än så. Även om den statistiska chansen att helt enkelt gissa rätt är extremt liten så finns det ett visst mått av chans och tur i det här resultatet.

Men, samtidigt var magkänslan tydlig… 😉

Jag fortsätter att ge flasklagern en poäng mer än burkvarianten. En 4:a jmf med en 3:a på TT:s amatörpoängskala 1-5.

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Och jag ser fram mot nästa test och utmaning. Kanske blir det ett blindtest mellan Industrilager och Hantverksöl, kanske blir det något helt annat. Men spännande blir det 🙂

/Stefan S

Brooklyn Lager, Flaska vs Burk Ⅰ – skillnad eller inte?

Ja, jag kan inte riktigt släppa det här med att burköl numera smakar lika bra som flasköl.

Hur många argument jag än hör och hur många namnkunninga ölkännare jag än ser uttala sig så sitter liksom fördomarna i. Bergfast.

Att burkens metall, trots den moderna beläggningen på insidan, på ett eller annat sätt letar sig in i smaken på ölen och färgar den hård och metallisk. Visst gör den väl det…

Nja, jag är ju inte helt oemottaglig för nya rön och jag är, i alla fall om ni frågar mig, inte överdrivet nostalgisk (ännu) på något område. Så jag får väl ändå medge att jag inser att skillnaderna mellan förpackningsslagen i alla fall krympt. Rätt mycket. Eller tom väsentligt. Eller…

För att utmana mig själv och mina förutfattade meningar så har jag nu gjort slag i saken och köpt in två Brooklyn Lager. En flaska och en burk. Tanken är att jag ska göra vad jag kan för att INTE känna någon skillnad i smaken.

Så, ska jag göra ett blindtest eller ska jag köra med öppna ögon? Ska jag låta smaklökarna avgöra för sig själva eller ska jag låta såväl smak, syn som andra sinnesintryck gå en holmgång mot min förprogrammerat negativa inställning till burken?

Jag bestämde såhär – Jag gör det i två steg. Idag testar jag med öppna ögon och låter mina förutfattade meningar spela in och se om jag därför hittar den skillnad som många säger inte finns. Hittar jag den så gör jag ett test till som steg nummer två. Och då – då blir det ett blindtest för att se om jag ”hade rätt” i test nummer ett och s.a.s. ge mig själv utmaningen att komma på mig själv som förljugen nostalgiker och flaskkramare eller om jag faktiskt är i kontakt med alla mina sinnen och verkligen kan bjuda de nyblivna burkprofeternas mantra om likställd kvalitet motstånd. Dvs om jag även i ett blindtest känner skillnaden.

Deal! Så blir det.

Vad är det då jag har i glaset/flaskan/burken? Såhär skriver Brooklyn Brewery själva på sin webbplats i ngt som väl får anses vara en reklamcopytext:

”In the late 1800’s when Brooklyn was one of the largest brewing centers in the country, lager beer in the “Vienna” style was one of the local favorites. Brooklyn Lager is a direct descendant of the Vienna style, displaying an amber-gold color and a firm malt center supported by refreshing bitterness and a floral hop aroma that give way to smooth caramel malts in the finish. The aromatic qualities of the beer are enhanced by dry hopping, the addition of fresh hops as the beer undergoes its long, cold maturation. The result is a wonderfully flavorful beer: smooth, refreshing and very versatile with food. This wedding of British-inspired dry hopping and Viennese-style lager brewing results in a true American original. Whether it was your first craft beer or about to be your hundredth, you’ll find Brooklyn Lager as robust and inviting as ever”.

Efter att ha druckit flaskvarianten håller jag helt och hållet med. Den är, för att vara en lager, riktigt fyllig o rund i maltbasen och den bjuder även på en lätt citrushumlig puff som avslutning. En mycket god lager och, tror jag, en bra öl att göra just detta testet med. Det finns inte allt för många kraftfulla smaker som kan komma att dölja de eventuella smakbidragen som kan komma ifrån förpackningen.

Brooklyn själva tror uppenbarligen på burken som förpackning och har numera tre av sina öl på just burk. Det är förutom Brooklyn Lager även Summer Ale och East India Pale Ale. En samling som de själva beskriver i sin blogg som The Brooklyn Can Triumvirate. Bl.a säger man där:

”Once considered a cheesy container for industrial beers, the modern can is now a great package. It blocks light, it keeps oxygen out, and you can toss it across a fishing boat”

Förutom vad Brooklyn säger så kan jag också bjuda på ett tidigare blogginlägg här på tour trappist: Öl på burk eller flaska? ”Yes we can” ställs mot stil och elegans! Där finns bl.a en del historia kring burken från Sveriges Ölburksamlares Förening och en partsinlaga från Oskar Blues, som ju bara brygger för burk.

Nåväl, hur gick det nu då med min provning. Hittade jag någon metallsmak?

Ja, jag tycker faktiskt det. Metall är kanske att ta i men jag upplevde burklagern som hårdare, vassare, utan samma djupa rundhet i maltbasen som flaskölen och kanske ngt som liknar en viss örtighet i smaken.

Så, här har vi det. Jag har alltså just utmanat mig i en blindprovning inom kort för att se om jag är lika säker då. Om jag, utan att se förpackningen framför mig, kan vara lika bergsäker på vilken öl som kommer ur vilken förpackning. Intressant, och möjligen något dumdristigt 😉

Men kul.

Och för att understryka hur stor risken är att jag kommer att ha totalt fel så skickar jag med en länk här till en mera djupgående, kunnig och seriös (?) provning – flaska vs burk – på sajten Drink Craft Beer: Craft beer cans vs. bottles – is there a difference?

Resultatet här innebär en än större utmaning för mig. De hade 50% rätt på fyra olika öl och kom helt enkelt fram till att det var svårt, för att inte säga helt omöjligt, att känna någon skillnad. Såhär skriver de som sammanfattning:

”I couldn’t find any of the alleged flavors that people claim to get from cans. There were definitely flavor variations between the bottles and cans, but that could be chalked up to batch variation, differences resulting from contracting the beer out to facilities with a canning line or other reasons”.

Så, kan jag? Jag återkommer i frågan inom kort… (en uppföljande blind triangeltest är nu genomförd.)
Och det skulle vara verkligt roligt att hör om någon av er som läst såhär långt själva känner ngn skillnad. Eller om även ni ser mig som en historisk restfossil 🙂

Under tiden dristar jag mig till att ge flasklagern en poäng mer än burkvarianten. En 4:a jmf med en 3:a på TT:s amatörpoängskala 1-5.

1: Odrickbart! Avstå!
2: Funkar till nöds. OK.
3: Bra.
4: Riktigt gott!
5: Himmelskt!

Dumdristigt och korkat felaktigt eller en rättvisans röst från de konservativas beskyddare, det återstår att se 😉

/Stefan S